Erin Elisabeth Reed

1970-07-25 – 2015-01-24

Sleep well, my Angel.

I will miss you always, every day, and I’ll see you later…you get the Big House ready for us in Duchy and I’ll meet you there. And I promise not to come to soon…wouldn’t want you angry with me.

 

Heathrow fredag

Har precis kommit igenom säkerheten på Heathrow,  och har ett par timmar att spendera, för att sedan ta sista biten till Sverige igen. Vet ingenting innan tidigast då, då min platta strular med e-posten, och laptopen är nerpackad och nånstans i bagagesystemet.

Det sista som sas innan jag åkte var att hon eventuellt skulle få mer smärtstillande, men det är samtidigt farligt för henne, då det riskerar farligt lågt blodtryck…så, jag kan bara hoppas…

 

På väg hem…

Erin har inte vaknat MER än hon har varit. Så, jag var till slut tvungen att gå. Vilket var bland det värsta jag gjort. Det gjorde ONT!

Jag sitter på Spokanes flygplats och ska väl äta nånting, planet går om 90 minuter eller så. Min aptit är inte direkt enorm. Jag är hemma igen fredag eftermiddag. Jag hoppas med allt jag är att nånting mer har hänt då. Men, jag skrev ett brev och kommer hålla ögon på mail och ICQ, allt jag kan göra.

 

Torsdag morgon

Klockan är ungefär 9 lokal tid, och jag har varit på sjukhuset i en kvart eller så. Erin är ungefär lika dålig som igår. Jag har ett par timmar till innan jag måste gå, och jag håller på att falla i smådelar. Kan inte ha en fungerande konversation efter jag inte förstår henne, och snart måste jag åka hem. Vad har vi gjort måste straffas såhär?

Men, ingen har sagt att livet måste vara trevligt, glatt eller rättvist. Allt jag kan göra nu är att hoppas att hon fortsätter bli bättre, och att hon, inom en inte alltför avlägsen framtid kommer bli så bra att vi kan prata över ICQ i alla fall. Då kanske vi kan göra vissa planer, i alla fall. Jag är alldeles för låst i Sverige, och har ingen input alls, annars. Vilket naturligtvis gör saker ännu värre. Om hon aldrig BLIR bätte vet jag inte vad jag ska göra.

Tack, alla, för lyckönskningar,  kramar, förhoppningar och support. Det har hjälpt, väldigt mycket.

 

 

Onsdag eftermiddag(klockan 2)

Sakta sakta bättre…tyvärr så sakta att hon, ganska troligen, inte hinner bli helt klar innan jag ska åka. Så, jag får väl lämna ett litet brev till henne när jag åker, och sedan hoppas och tro att hon kommer tillbaka så mycket att vi kan prata online, snart. Suck. Jag har i alla fall sagt allt jag kan till henne, och det är ganska klart att hon förstår vad som händer, så hon vet allting jag säger också.

Som sagt, hade väl haft förhoppningen att livet skulle ge oss nånting, med allt det tagit ifrån oss,  men…

Jag ska nog säga till, Jan, om och när. Tack. Och, jag skriver väl ett mail till Tracey antingen i Seattle eller i London.

Har du hört nått från Viktoria, mor?

 

 

Onsdag

Precis kommit till sjukhuset. Erin är mer eller mindre samma som igår. Vaken, NÄSTAN klar, men så sluddrig att hon inte kan förstås. Hoppas och önskar att hon ska bli helt klar i huvud och tal idag, men…om önskningar vore fiskar skulle vi gå på havet.

Och jag skulle gärna att du kom, mamma. Bara tänkte nämna att det är inte mest tid och på fredag kväll. För övrigt så har jag sagt mycket, mycket de dagarna jag varit här, från början och hela vägen igenom, om alla möjliga saker. Så, vet inte vad du menade, exakt, men misstänker att jag sagt det.

Inte så mycket att säga, egentligen…livet är inte rättvist, men kunde önska att det i alla fall gav lika mycket som det tar ifrån.

 

Natt mellan tisdag och onsdag

Och jag kan inte sova. Av flera anledningar. Så, antar att jag kan skriva nått lika gärna som att stirra i taket.

Erin var som sagt MER vaken i går, men mer betyder inte vaken, tyvärr. Just nu sitter(ligger) jag mest och hoppas på att hon vaknar mer idag, så vi hinner prata en sista gång innan jag måste åka. Suck. Varför ska jag, och hon, råka ut för saker, för. Allt vi ville var ett sista besök, och att få umgås. Inte så mycket begärt?

 

Jag skulle gärna, mor, men jag vet inte om det är värt det, för dig. Kommer in sent, och åker ganska snart igen. Planet landar(om allt funkar) 17:30 och tåget går 19:10. På 1 timme 40 minuter ska jag hinna genom tullen, hämta väska och ta mig till centralen osv…och sen är det fredag kväll. Så…säger inte att jag inte VILL, tvärt om, men…snålt om tid, och på en fredag kväll, vilket måste vara inte kul för dig…

 

 

Tisdag tidig eftermiddag

Ja, så har jag och Erins pappa pratat med läkare osv. Deras rekommendation är ‘hospice’, vilket betyder att hon får vård designad för att hon ska ha ett bra slut…visste ju att detta inte skulle sluta nånstans bra, men…å andra sidan är det bättre med livskvalitet än livskvantitet, eller vad man ska säga.

Tack, Anders. Du är inte den första att säga det, alla här gör det också. Jag hoppas så, och jag hoppas att hon tycker det också. Hon är mer vaken nu än i morse när jag skrev, men mer vaken är inte helt vaken. Hon har just fått sitt sår omlagt också, vilket medför morfin, vilket knockar henne lite, också. Som det är just nu hoppas jag att hon är mer vaken ändå ikväll, eller alternativt i morgon. Vore bra att få prata med henne en sista gång innan jag åker. Är en del jag skulle vilja säga, om man så säger…

 

Tisdag mitt på dagen

Har varit här ett par timmar nu, och Erin är mer vaken. Vilket är både bra och dåligt. Bra att hon är bättre, men dåligt iom att hon nu säger saker som inte kan förstås, sträcker sig och rör på sig på olika sätt efter grejer, och ber om hjälp som jag inte kan ge. Hon har dessutom väldigt ont. Alltihop ger en känsla av hjälplöshet.

Hennes doktor har dessutom sagt att detta troligen är det sista som blir, av henne. Hon behöver mediciner som inte kan ges för att de troligen skulle döda henne…

Så nej, detta var inte vad vi ville, detta var verkligen inte önskningen och förhoppningen…men, jag har fått ett sista besök, vi träffade varandra och hon var glad över det. Om detta nu ÄR slutet, så har det i alla fall varit värt det och jag skulle inte byta bort det för aldrig det. Tack så mycket, Jan.

 

 

Närdet gäller Viktoria, mor, så litar jag på dig.

 

 

Måndag kväll

Jag är nu tillbaka till Erins ställe, och sitter och väntar på att ugnen ska bli varm. Dagen har varit VÄLDIGT inte kul, och stressande. Läkarna hade, äntligen, fått tag på(och vad det verkade bemödat sig med att KONTAKTA) Erins pappa och styvmor. Så, de vet nu situationen, och jag har mött dom, och mer eller mindre förklarat vad som hänt och varför. Iom att jag varit där varje dag hela dagarna så har läkarna pratat med mig, och jag kunde därför vidarebefordra.

Dock ljusnade det hela lite grann mot slutet. Hon hade fått en mask för andning, inte så mycket för att få syre som för att ha det lättare att BLI AV med saker ur lungorna. Hon tyckte/tycker inte ALLS om den masken, och mot slutet av kvällen så försökte hon att ta av den, och klagade även på att den skavde och var otrevlig. Så, även om hon inte var på långa vägar vaken, så var hon i alla fall på väg åt det hållet, och kunde svara någorlunda på var hon var och vem jag är. Hon har även bra syresättning, puls, blodtryck, osv. som jag nämnt. Detta, ihop, gör att jag hoppas på morgondagen, speciellt som hennes pappa också sa, precis som läkaren, att hon har en noterbar förmåga att komma tillbaka.

Detta har inte varit vad jag velat skriva på bloggen om denna resan, men är tacksam för att ni läser och läst och skickat välönskningar och mer. Så ni vet, alla.