Som vanligt, typ…

så händer det inte mycket här.

Men, så lite det händer, så tänkte jag i alla fall skriva nått.

Livet går segt och samma…bleh.

 

absolutely_nothing

Tyst

Alltid tyst. Inga meddelanden. Ingen ‘titta vad jag har hittat, är den inte VACKER?!’, ingen ‘Bug is here and cuddle, my hand is occupied.’ eller ‘Mind if I read a bit?’, ingen ‘You’re a GOOF, ashke!’ Inga länkar, inga zen-kramar, ingenting. Ensamt. Saknar dig så mycket, varje dag.

Erin Elisabeth Reed

1970-07-25 – 2015-01-24

Sleep well, my Angel.

I will miss you always, every day, and I’ll see you later…you get the Big House ready for us in Duchy and I’ll meet you there. And I promise not to come to soon…wouldn’t want you angry with me.

 

Heathrow fredag

Har precis kommit igenom säkerheten på Heathrow,  och har ett par timmar att spendera, för att sedan ta sista biten till Sverige igen. Vet ingenting innan tidigast då, då min platta strular med e-posten, och laptopen är nerpackad och nånstans i bagagesystemet.

Det sista som sas innan jag åkte var att hon eventuellt skulle få mer smärtstillande, men det är samtidigt farligt för henne, då det riskerar farligt lågt blodtryck…så, jag kan bara hoppas…

 

På väg hem…

Erin har inte vaknat MER än hon har varit. Så, jag var till slut tvungen att gå. Vilket var bland det värsta jag gjort. Det gjorde ONT!

Jag sitter på Spokanes flygplats och ska väl äta nånting, planet går om 90 minuter eller så. Min aptit är inte direkt enorm. Jag är hemma igen fredag eftermiddag. Jag hoppas med allt jag är att nånting mer har hänt då. Men, jag skrev ett brev och kommer hålla ögon på mail och ICQ, allt jag kan göra.

 

Torsdag morgon

Klockan är ungefär 9 lokal tid, och jag har varit på sjukhuset i en kvart eller så. Erin är ungefär lika dålig som igår. Jag har ett par timmar till innan jag måste gå, och jag håller på att falla i smådelar. Kan inte ha en fungerande konversation efter jag inte förstår henne, och snart måste jag åka hem. Vad har vi gjort måste straffas såhär?

Men, ingen har sagt att livet måste vara trevligt, glatt eller rättvist. Allt jag kan göra nu är att hoppas att hon fortsätter bli bättre, och att hon, inom en inte alltför avlägsen framtid kommer bli så bra att vi kan prata över ICQ i alla fall. Då kanske vi kan göra vissa planer, i alla fall. Jag är alldeles för låst i Sverige, och har ingen input alls, annars. Vilket naturligtvis gör saker ännu värre. Om hon aldrig BLIR bätte vet jag inte vad jag ska göra.

Tack, alla, för lyckönskningar,  kramar, förhoppningar och support. Det har hjälpt, väldigt mycket.

 

 

Onsdag eftermiddag(klockan 2)

Sakta sakta bättre…tyvärr så sakta att hon, ganska troligen, inte hinner bli helt klar innan jag ska åka. Så, jag får väl lämna ett litet brev till henne när jag åker, och sedan hoppas och tro att hon kommer tillbaka så mycket att vi kan prata online, snart. Suck. Jag har i alla fall sagt allt jag kan till henne, och det är ganska klart att hon förstår vad som händer, så hon vet allting jag säger också.

Som sagt, hade väl haft förhoppningen att livet skulle ge oss nånting, med allt det tagit ifrån oss,  men…

Jag ska nog säga till, Jan, om och när. Tack. Och, jag skriver väl ett mail till Tracey antingen i Seattle eller i London.

Har du hört nått från Viktoria, mor?

 

 

Onsdag

Precis kommit till sjukhuset. Erin är mer eller mindre samma som igår. Vaken, NÄSTAN klar, men så sluddrig att hon inte kan förstås. Hoppas och önskar att hon ska bli helt klar i huvud och tal idag, men…om önskningar vore fiskar skulle vi gå på havet.

Och jag skulle gärna att du kom, mamma. Bara tänkte nämna att det är inte mest tid och på fredag kväll. För övrigt så har jag sagt mycket, mycket de dagarna jag varit här, från början och hela vägen igenom, om alla möjliga saker. Så, vet inte vad du menade, exakt, men misstänker att jag sagt det.

Inte så mycket att säga, egentligen…livet är inte rättvist, men kunde önska att det i alla fall gav lika mycket som det tar ifrån.

 

Natt mellan tisdag och onsdag

Och jag kan inte sova. Av flera anledningar. Så, antar att jag kan skriva nått lika gärna som att stirra i taket.

Erin var som sagt MER vaken i går, men mer betyder inte vaken, tyvärr. Just nu sitter(ligger) jag mest och hoppas på att hon vaknar mer idag, så vi hinner prata en sista gång innan jag måste åka. Suck. Varför ska jag, och hon, råka ut för saker, för. Allt vi ville var ett sista besök, och att få umgås. Inte så mycket begärt?

 

Jag skulle gärna, mor, men jag vet inte om det är värt det, för dig. Kommer in sent, och åker ganska snart igen. Planet landar(om allt funkar) 17:30 och tåget går 19:10. På 1 timme 40 minuter ska jag hinna genom tullen, hämta väska och ta mig till centralen osv…och sen är det fredag kväll. Så…säger inte att jag inte VILL, tvärt om, men…snålt om tid, och på en fredag kväll, vilket måste vara inte kul för dig…